Sida:Kameliadamen 1921.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs

Detta begär inträngde i mitt sinne och fäste sig där med hela våldsamheten av den återuppvaknande viljans första kraftyttring i en länge förslappad fysik.

Det var icke i framtiden, om en månad, om åtta dar, som jag ville träffa Marguerite, det var dagen efter den, då jag kommit att tänka därpå; och jag gick till min far och sade, att jag måste lämna honom för affärer, som kallade mig till Paris, men att jag skulle komma igen mycket snart.

Han gissade utan tvivel anledningen, varför jag ville fara, ty han yrkade enträget, att jag skulle stanna, men då han såg, att om jag icke finge denna önskan uppfylld, kunde det, i det retliga tillstånd vari jag befann mig, ha olycksbringande följder för mig, omfamnade han mig och bad mig, nästan med tårar, att snart komma tillbaka till honom.

Jag sov icke förrän jag var framme i Paris.

Väl där, vad skulle jag göra? Det visste jag icke, men framför allt måste jag ha reda på Marguerite.

Jag gick hem till mig för att kläda om mig, och som det var vackert väder och ännu icke för långt lidet på dagen, begav jag mig till Champs-Élysées.

Efter en halvtimme varseblev jag på långt håll och från rundeln på place de la Concorde Marguerites vagn.

Hon hade köpt tillbaka sina hästar, ty vagnen var likadan som förut, men hon var icke i den.

Knappt hade jag märkt hennes frånvaro, förrän jag vid en blick omkring mig fick se Marguerite komma gående till fots, följd av ett fruntimmer, som jag aldrig förut hade sett.

Då hon gick förbi mig, bleknade hon och ett nervöst leende ryckte kring hennes läppar. Vad mig beträffar, skakades mitt bröst av en våldsam