— Hon älskade er mycket, hon också, och älskar er fortfarande — beviset därpå är, att hon, efter att ha mött er i dag, genast kom för att tala om det för mig. När hon kom, skälvde hon i hela kroppen och var nära att svimma.
— Nå, vad sade hon er för slag?
— Hon sade: ”Säkerligen kommer han upp till er”, och hon bad mig söka utverka er förlåtelse.
— Jag har förlåtit henne, det kan ni säga henne. Hon är en snäll flicka, men sådan som alla av hennes klass, och jag borde ha väntat att bli behandlad av henne just så, som jag blev. Jag är henne till och med tacksam för hennes beslut, ty nu undrar jag själv, vart min idé att leva helt och hållet tillsammans med henne skulle fört oss. Det var ju galenskap.
— Hon skall bli mycket glad, när hon får höra, att ni tagit ert parti rörande den nödvändighet, vari hon var försatt. Det var hög tid, att hon lämnade er, mon cher. Den där skojaren till agent, vilken hon föreslagit att köpa hennes möblemang, hade varit hos hennes fordringsägare för att fråga, hur mycket hon var skyldig dem; dessa blevo rädda, och försäljningen skulle ägt rum om ett par dagar.
— Och nu är det betalt?
— I det närmaste.
— Och vem har skaffat medlen?
— Greve de N… Ack, käre vän, det finns karlar enkom skapade för sådant. Kort och gott, han har givit tjugu tusen francs, men han har också vunnit sitt mål. Han vet mycket väl, att Marguerite icke älskar honom, vilket dock inte hindrar honom att vara mycket snäll emot henne. Ni såg, att han köpt tillbaka hennes hästar, han har löst igen hennes juveler och ger henne lika mycket pengar, som hertigen gav henne. Om hon vill leva stilla och hyggligt, så kommer han nog att hålla ut med henne länge.
