i det jag steg upp, ty jag kände vämjelse för denna kvinna vid att se henne taga allt, vad jag sade, på allvar.
— Går ni?
— Ja.
Jag visste nu tillräckligt.
— När får man återse er?
— Snart. — Adjö.
— Adjö.
Prudence följde mig till dörren, och jag gick hem till mig med tårar av raseri i ögonen och en längtan efter hämnd i hjärtat.
Alltså var Marguerite en lika fal slinka som de andra; alltså hade den djupa kärlek, hon hyst för mig, icke kunnat bekämpa begäret att återtaga sitt forna liv, att ha en vagn och leva i sus och dus.
Det var, vad jag sade mig under mina sömnlösa nätter, medan jag åter, om jag reflekterat så kallt, som jag inbillade mig, borde i detta Marguerites bullrande levnadssätt sett en strävan att tysta ned en ständig tanke, ett aggande minne.
Olyckligtvis hade den dåliga lidelsen överhand inom mig, och jag sökte endast ett medel att pina den stackars flickan.
Ack! människan är bra liten och lågsinnad, när hon blivit sårad i någon av sina småaktiga lidelser.
Den där Olympe, i vars sällskap jag sett henne, var, om icke Marguerites väninna, dock den hon mest umgicks med efter sin återkomst till Paris. Hon skulle ge en bal, och som jag antog, att Marguerite skulle komma dit, sökte jag skaffa mig ett bjudningskort, vilket också lyckades.
När jag, uppfylld av mina smärtsamma känslor, trädde in i balsalen, gick där redan mycket livligt till. Man dansade och väsnades, och i en av kadriljerna varseblev jag Marguerite, dansande med greve de N…, som tycktes helt stolt över att få förevisa henne och kunna säga till hela världen:
