— Denna kvinna tillhör mig!
Jag gick och lutade mig mot kaminen, alldeles mitt för Marguerite och såg på, hur hon dansade.
Knappt hade hon fått sikte på mig, förrän hon spratt till och blev förvirrad. Jag hälsade på henne med en vårdslös handrörelse och blick.
När jag tänkte på, att efter balen var det icke längre tillsammans med mig, utan med det där rika nötet hon skulle avlägsna sig, när jag föreställde mig, vad som sannolikt skulle följa, sedan de kommit hem till henne, steg blodet mig åt huvudet och jag kände ett vilt begär att störa dem i deras kärleksrus.
Efter kadriljen gick jag och hälsade på värdinnan, som för sina gästers ögon exponerade ett par yppiga axlar och en bländande barm.
Hon var vacker och i fråga om formerna vackrare än Marguerite. Jag förstod detta ännu bättre av de blickar, som denna kastade på Olympe, under det jag talade med henne. Den man, som bleve denna kvinnas älskare, skulle kunna vara lika stolt, som herr de N… var, och hon var tillräckligt vacker för att väcka en passion liknande den Marguerite ingivit mig.
Hon hade ingen älskare för tillfället. Det skulle icke vara svårt att bli det. Det gällde bara att visa tillräckligt med guld för att ådraga sig hennes blickar.
Mitt beslut var fattat. Denna kvinna skulle bli min älskarinna.
En halvtimme senare tog Marguerite, blek som döden, på sig sin pälskrage och lämnade balen.
24.
Detta var redan något, men det var icke tillräckligt. Jag förstod, vilket välde jag hade över denna kvinna, och jag missbrukade det skamligt.
