Sida:Kameliadamen 1921.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs

sig med dåligt vin råkar i detta slags nervösa överretning, då handen är i stånd till ett brott, utan att tanken har något därmed att skaffa. Mitt i allt detta led jag alla tortyrens plågor. Det lugn utan spotskhet, den värdighet utan förakt, varmed Marguerite mötte alla mina angrepp, och som i mina egna ögon gjorde henne överlägsen mig, retade ännu mer upp mig mot henne.

En afton var Olympe borta, jag vet icke var, och sammanträffade där med Marguerite, som denna gång icke visade någon skonsamhet mot den dumma slinkan, som förolämpade henne. Det hade gått därhän, att Olympe blev tvungen att rymma fältet; hon avlägsnade sig ursinnig, och man bar bort Marguerite avdånad.

Vid hemkomsten berättade Olympe mig, vad som tilldragit sig, sade, att då Marguerite sett henne ensam, hade hon velat hämnats, att hon var min älskarinna, och att jag måste skriva till henne och befalla henne att, vare sig jag var närvarande eller ej, visa aktning för den kvinna, jag älskade.

Jag behöver icke säga dig, att jag var villig därtill, och att allt vad jag kunde hitta på av bittert, gement och grymt, det skrev jag ner i denna epistel, som jag redan samma dag skickade till hennes adress.

Denna gång var slaget för hårt, för att den stackars flickan skulle kunna uthärda det utan att säga något.

Jag anade nog, att ett svar skulle komma; också var jag besluten att icke gå hemifrån på hela dagen.

Vid tutiden ringde det, och Prudence trädde in.

Jag försökte taga på mig en likgiltig min för att fråga, vad jag hade att tacka för hennes besök; men denna dag var fru Duvernoy icke upplagd för att skämta, utan i allvarligt upprörd ton sade hon till mig, att allt ifrån min återkomst, det vill säga för omkring tre veckor sedan, hade jag icke låtit