Sida:Kameliadamen 1921.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs

något tillfälle gå förlorat att plåga Marguerite, att hon blivit sjuk därav, och att uppträdet föregående afton och mitt brev nu på morgonen tvungit henne att intaga sängen.

Med ett ord, utan att göra mig några förebråelser skickade Marguerite och bad mig om förbarmande, i det hon hälsade mig, att hon varken hade moralisk eller fysisk styrka längre att uthärda mina förföljelser.

— Att fröken Gautier, svarade jag Prudence, avskedar mig, det är hennes rättighet, men att hon förolämpar en kvinna, som jag älskar, under förevändning att denna kvinna är min älskarinna, det är vad jag aldrig ämnar tillåta.

— Käre vän, sade Prudence, ni står under inflytande av en hjärtlös och dum varelse, som ni är förälskad i visserligen, men det är icke något skäl för att pina en kvinna, som icke kan försvara sig.

— Fröken Gautier kan ju skicka till mig sin greve de N…, så blir spelet lika på ömse sidor.

― Det vet ni nog, att hon inte gör. Lämna henne därför i fred, bäste Armand; om ni såge henne, skulle ni blygas över ert handlingssätt emot henne. Hon är blek, hon hostar, hon har nog inte långt kvar numera.

Och Prudence räckte mig handen, tilläggande:

— Kom och hälsa på henne, ett besök av er skulle göra henne så glad.

— Jag har inte lust att stöta på herr de N…

— Herr de N… är aldrig hos henne. Hon kan inte tåla honom.

— Om Marguerite önskar att träffa mig, så vet hon, var jag bor; hon kan ju komma hit, men jag sätter inte min fot på rue d'Antin.

— Och ni lovar att taga väl emot henne?

— På bästa sätt.

— Nå, jag är säker på, att hon kommer.