— Ni har gjort mig bra ont, Armand, och jag har inte gjort er någonting.
— Inte? inföll jag med ett bittert leende.
— Nej, ingenting som inte omständigheterna tvungo mig att göra.
Jag vet icke, om du någonsin i ditt liv erfarit eller kommer att erfara, vad jag kände vid åsynen av Marguerite.
Sista gången hon kommit till mig, hade hon satt sig på samma plats som nu; men sedan dess hade hon varit en annans älskarinna; andra kyssar än mina hade tryckts mot hennes läppar, och dock kände jag, att jag älskade denna kvinna lika mycket och kanske mera, än jag någonsin älskat henne.
Likväl var det mig svårt att leda in samtalet på det ämne, som fört henne dit. Marguerite tycktes förstå det, ty hon återtog:
— Jag kommer och tråkar ut er, Armand, ty jag har två saker att be er om — förlåtelse för vad jag i går sade åt fröken Olympe och förskoning ifrån vad ni kanske ännu är färdig att tillfoga mig. Frivilligt eller ej, har ni allt sedan er återkomst gjort mig så mycket ont, att jag nu skulle vara ur stånd att uthärda fjärdedelen av de sinnesrörelser, jag hittills utstått. Ni vill ju ha medlidande med mig, icke sant? Och ni skall inse, att det för en man med hjärta finns ädlare ting att göra än att hämnas på en kvinna, så sjuk och bedrövad som jag. Se här, känn på min hand. Jag har feber, jag har stigit upp ur sängen för att be er om, icke er vänskap, utan er likgiltighet.
Jag fattade Marguerites hand. Den var brännhet, och hon skakades av rysningar i sin sammetskappa.
Jag sköt länstolen, i vilken hon satt, fram till brasan.
— Tror ni då, att inte jag lidit, återtog jag, den där natten, då jag efter att ha väntat er ute