Det var Nanine, som öppnade.
— Fröken kan inte taga emot er, sade hon förlägen.
— Varför inte?
— Därför att greve de N… är här, och han hörde, att jag fick befallning att inte släppa in någon.
— Det är sant, sade jag, det hade jag glömt.
Jag gick hem igen, raglande som en drucken, och vet du, vad jag gjorde i det ögonblick av svartsjuk yra, som var tillräckligt för att låta mig begå nedrigheten, vet du, vad jag gjorde? Jag sade mig, att denna kvinna gjorde narr av mig, jag föreställde mig hennes förtroliga tête-à-tête med greven, varunder hon upprepade samma ord, som hon sagt till mig på natten, och i det jag tog en femhundrafrancssedel, skickade jag den till henne med följande ord:
”Ni avlägsnade er så hastigt i morse, att jag glömde betala er.
Se här betalningen för er natt.”
Sedan jag skickat av brevet, gick jag ut, liksom för att undandraga mig de genast uppdykande samvetsförebråelserna över denna nedrighet.
Jag gick till Olympe, som jag fann provande ett par nya klänningar, och som, när vi blevo ensamma, sjöng oanständiga visor för att förströ mig.
Hon var i sanning typen för kurtisanen utan blygsel, hjärta eller förstånd, i mina ögon åtminstone, ty kanske hade en annan man med henne drömt samma dröm som jag med Marguerite.
Hon bad mig om pengar, jag gav henne, och sedan jag därigenom blivit fri att avlägsna mig, återvände jag hem.
Marguerite hade icke svarat något.
Det är onödigt att säga, i vilken upphetsning jag tillbragte den följande dagen.
