KAMELIADAMEN
1.
Jag anser, att man icke kan skapa några figurer, förrän man mycket studerat människorna, liksom man icke kan tala ett språk, med mindre man grundligt lärt sig det.
Då jag ännu icke hunnit den ålder, då man uppfinner, nöjer jag mig med att berätta.
Jag ber alltså läsaren vara övertygad om sanningsenligheten av denna historia, vars alla handlande personer, med undantag av hjältinnan, ännu leva.
För övrigt finnas i Paris vittnen till de flesta händelser, jag här skildrar, och som skulle kunna bekräfta dem, ifall mitt intyg icke är tillräckligt. Genom en egendomlig tillfällighet är jag den ende, som kunde skildra dem, ty jag ensam var förtrogen med de sista detaljerna, utan vilka berättelsen omöjligt kunnat göras varken intressant eller fullständig.
Dessa detaljer kommo till min kännedom på följande sätt. — Den 12 mars 1847 läste jag på rue Lafitte ett stort gult plakat, som annonserade en auktion på möbler och dyrbara kuriosa. Auktionen ägde rum i anledning av dödsfall. Annonsen uppgav icke, vem den avlidne var, men auktionen skulle äga rum i n:r 9, rue d'Antin, den 16 mellan klockan tolv och fem.
På plakatet stod också, att man kunde bese våningen och möblerna den 13 och 14.
