På detta var det ju endast en sak att svara, eller hur? Det var att lämna bevis på att, från den stund jag blivit er älskarinna, intet offer varit mig för stort för att förbli er trogen utan att begära mera pengar av er, än vad ni kunde ge mig. Jag visade pantlånekvittona, mottagningsbevisen från dem, till vilka jag sålt de saker, som jag icke kunnat pantsätta, jag gav er far del av mitt beslut att göra mig av med mitt möblemang för att betala mina skulder och kunna leva tillsammans med er utan att vara er en alltför tung börda. Jag skildrade för honom vår lycka, hur ni för mig uppenbarat ett lugnare och lyckligare liv, och han slutade med att låta övertyga sig och räcka mig handen, i det han bad mig om förlåtelse för det sätt, varpå han först uppträtt.
Sedan sade han:
Då, min fröken, är det icke längre genom föreställningar och hotelser, utan genom böner, som jag av er skall söka utverka en uppoffring större än alla dem, ni redan gjort för min son.
Jag darrade vid denna inledning.
Er far kom fram till mig, fattade båda mina händer och fortsatte högtidligt:
Mitt barn, tag icke illa upp, vad jag kommer att säga er; sök bara förstå, att livet stundom äger nödvändigheter, grymma för hjärtat, men som man måste underkasta sig. Ni är god, och ert sinne har ädelmodiga impulser, okända för många kvinnor, som kanske förakta er och äro mindre värda än ni. Men tänk på, att vid sidan av älskarinnan finnes familjen, att utom kärleken ges det också plikter, att efter lidelsernas ålder följer den, då en man, för att bli aktad, behöver äga en fast och allvarlig levnadsställning. Min son har ingen förmögenhet, och dock är han färdig att på er överlåta arvet efter sin mor. Om han mottog det offer, ni står i begrepp att göra, skulle hans heder och värdighet fordra,
