av sitt hjärta, men vända ut och in på pungen för oss. Det var på honom, jag genast tänkte, och jag for till honom. Han tog mycket vänligt emot mig, men han var där borta älskare till en dam ur stora världen och var rädd att kompromettera sig genom en offentlig förbindelse med mig. Han presenterade mig för sina vänner, som ställde till en supé för mig, efter vars slut en av dem förde mig med sig.
Vad vill ni, jag skulle göra, min vän?
Döda mig? Det hade ju varit att med ett onödigt samvetskval belasta ert liv, som bör vara lyckligt; för resten, vad tjänar det till att döda sig, när man är så nära att dö?
Jag övergick till ett tillstånd av själlös kropp, av tanklöst ting — under en tid framsläpade jag detta automatliv, sedan återvände jag till Paris och frågade efter er; jag fick då veta, att ni rest långt bort. Ingenting höll mig mera uppe. Mitt liv blev åter vad det varit två år innan jag kände er. Jag försökte vinna tillbaka hertigen, men jag hade sårat honom för djupt, och gubbar äro icke tålmodiga, säkerligen därför att de märka, att de icke äro odödliga. Sjukdomen gjorde med varje dag större framsteg, jag var blek, nedstämd och ändå magrare än förut. De män, som köpa sig kärlek, granska varan, innan de taga den. Det fanns i Paris friskare och fylligare kvinnor än jag; man glömde mig en smula. Det är historien om mitt liv tills i går.
Nu är jag riktigt sjuk. Jag har skrivit till hertigen för att be honom om pengar, ty jag har inga, och fordringsägarna ha kommit tillbaka och sticka fram sina räkningar med obarmhärtig ihärdighet. Skall väl hertigen svara mig? Varför är ni icke i Paris, Armand! Ni skulle komma till mig, och edra besök skulle trösta mig.”