”20 december.
Det är ett förfärligt väder, det snöar, och jag är ensam hemma. I tre dagar har jag haft en sådan feber, att jag icke kunnat skriva ett ord till er. Ingenting nytt, min vän; var dag hoppas jag svagt på ett brev från er, men det kommer icke och skall troligen aldrig komma. Endast männen ha kraft att icke törlåta. Hertigen har icke svarat mig.
Prudence har åter börjat sina färder till pantlånekontoret.
Jag hostar oupphörligt blod. Å, ni skulle tycka synd om mig, ifall ni såge mig. Ni är lycklig, som vistas under en varm himmel och icke som jag känner en iskall vinter tynga på ert bröst. I dag har jag stigit upp litet, och bakom mina fönstergardiner har jag sett pariserlivet glida förbi, detta liv med vilket jag tror mig ha brutit för alltid. Några bekanta ansikten ha skymtat förbi på gatan, glada, bekymmerslösa. Ingen har kastat en blick upp till mina fönster. Några unga herrar ha dock varit och efterhört mitt befinnande. Redan en gång förut har jag varit sjuk, och ni, som icke kände mig, som jag icke skänkt annat än en näsvis anmärkning första gången jag såg er, ni kom var morgon och frågade, hur jag mådde. Nu är jag sjuk igen. Vi ha tillbragt sex månader tillsammans. Jag har haft för er så mycken kärlek, som ett kvinnohjärta kan rymma och skänka, och ni är långt borta, och ni förbannar mig, och jag får inte ett ord av tröst från er. Men det är endast slumpens fel, ty jag är säker på, att om ni vore i Paris, skulle ni icke lämna min huvudgärd och mitt rum.”
”25 december.
Min doktor förbjuder mig att skriva varje dag. I själva verket öka mina hågkomster endast febern, men i går fick jag ett brev, som gjorde mig gott,
