Jag har alltid svärmat för kuriosa, och jag lovade mig själv att icke försumma detta tillfälle att åtminstone gå och se på dem, om också icke köpa något.
Följande dag begav jag mig till rue d'Antin n:r 9.
Det var tidigt, och likväl syntes redan i våningen åtskilliga herrar och även damer, vilka, fastän klädda i sammet, insvepta i kaschmirsschalar och väntade vid porten av deras eleganta kupéer med förvåning, ja, med beundran betraktade den lyx, som utbredde sig för deras ögon.
Sedan förstod jag denna förvåning och beundran, ty då jag också gav mig till att granska det hela litet närmare, insåg jag lätt, att jag var i en kurtisans våning. Men om det är något, som förnäma damer äro begärliga på att få se — och det fanns förnäma damer där — så är det, hur de bo, dessa kvinnor, vilkas vagnar dagligen stänka ner deras, vilka som de och vid sidan av dem ha sin loge på operan och ”les Italiens” och som oblygt pråla med sin skönhet, sina juveler och sina skandaler.
Den, hos vilken jag befann mig, var död — således kunde även de dygdigaste kvinnor tränga in ända i hennes sängkammare. Döden hade renat luften i denna praktfulla kloak, och för övrigt hade de till ursäkt, ifall det behövdes någon, att de kommit till en auktion, utan att veta hos vem de voro. De hade läst annonserna, de ville bese, vad som utlovades i annonserna, och göra sitt val på förhand, det var ju mycket enkelt; vilket icke hindrade dem att bland alla dessa märkvärdigheter söka spår efter detta kurtisanliv, varom de troligen hört så sällsamma historier.
Olyckligtvis hade mysterierna dött på samma gång som gudinnan, och trots sin goda vilja kunde damerna icke upptäcka annat än vad som var till salu efter dödsfallet, och ingenting av vad som såldes under hyresgästens livstid.
För övrigt fanns där mycket, som kunde fresta till
