till vilken han värdigades skriva detta tröstande brev, göt tårar av tacksamhet och bad Gud för honom.”
”4 januari.
Jag har utstått en följd av mycket plågsamma dagar. Jag visste icke, att kroppen kunde lida så mycket. Å, mitt förflutna liv! Jag får betala det dubbelt nu.
Man har vakat över mig alla nätter. Jag kunde icke längre andas. Feberyrseln och hostanfallen ha slitits om återstoden av min stackars tillvaro.
Min matsal är full med konfektaskar och alla möjliga presenter, som mina vänner skickat mig. Det finns säkerligen bland dessa en och annan, som hoppas, att jag en dag skall bli deras älskarinna. Om de såge, hur sjukdomen farit fram med mig, skulle de förskräckta fly sin kos.
Prudence ger nyårsgåvor med vad jag fått.
Det är frost ute, och doktorn har sagt, att om det vackra vädret fortfar, skall jag få åka ut om några dagar.”
”8 januari.
Jag for ut och åkte i går. Det var ett härligt väder. Champs-Élysées voro fulla av folk. Det var som den första glimten av våren. Allt omkring mig hade en festlig prägel. Jag hade ingen aning om, att det i en solstråle kunde finnas så mycken glädje, ljuvhet och tröst, som jag fann däri i går.
Jag mötte nästan alla jag känner, alltjämt upptagna av sina nöjen. Så många lyckliga det finnes, som icke själva veta, att de äro det. Olympe åkte förbi i en elegant vagn, som hon fått av herr de N… Hon försökte förolämpa mig med blicken — ack, hon vet icke, hur långt jag kommit från alla dessa fåfängligheter. En hygglig, ung man, som jag känner sedan långt tillbaka, frågade, om jag ville komma och supera med honom och en av
