hans vänner, som, efter vad han sade, ivrigt önskar göra min bekantskap.
Jag smålog sorgset och räckte honom min feberheta hand.
Jag har aldrig sett någon se så häpen ut.
Klockan fyra kom jag hem och åt middag med ganska god aptit.
Denna utfärd har gjort mig gott.
Om jag skulle bli frisk igen!
Vad åsynen av andras liv och lycka väcker för ett begär att leva hos den, som kvällen förut i sin själsensamhet och sitt mörka sjukrum endast önskade att snart få dö!”
”10 januari.
Detta hopp om tillfrisknande var endast en dröm. Nu ligger jag på nytt i min säng, med kroppen betäckt av plåster, som bränner mig. Försök att bjuda ut denna kropp, som man fordom betalade så högt, och du skall få se, vad man nu ger dig för den!
Vi måste ha gjort bra mycket ont, innan vi föddes, eller också måste vi komma att åtnjuta en bra stor sällhet efter vår död, eftersom Gud kan tillåta, att detta liv skall äga alla skärseldens marter och plågor.”
”12 januari.
Jag plågas fortfarande.
Greve de N… skickade mig pengar i går, men jag tog icke emot dem. Jag vill icke ha något av denne man. Det är hans skuld, att ni icke är hos mig.
Ack, våra sköna dagar i Bougival, vart haven I tagit vägen?
Om jag kommer levande ut ur detta rum, skall det vara för att vallfärda till det hus, där vi bodde tillsammans, men jag skulle nog först som död lämna det.
Vem vet, om jag skall kunna skriva till er i morgon?”
