”25 januari.
Det är nu elva nätter, som jag icke sovit, jag får kvävningsanfall och tror varje ögonblick, att jag skall dö. Doktorn har befallt, att man icke skall låta mig taga i en penna, men Julie Duprat, som vakar över mig, ger mig ändå lov att skriva dessa få rader till er. Skall ni då icke komma tillbaka, innan jag dör? Är det då för evigt slut emellan oss? Det förefaller mig som om jag skulle bli frisk, ifall ni kom. Men vad tjänar det till att bli frisk?”
“28 januari.
I morse väcktes jag av ett häftigt buller. Julie, som låg inne hos mig, rusade ut i matsalen. Jag hörde karlröster, mot vilka hennes fåfängt höjde sig. Hon kom gråtande in igen.
Man kom för att göra utmätning. Jag sade åt henne att låta vad man kallar rättvisan ha sin gång. Exekutionsbetjänten kom in i mitt rum med hatten på huvudet. Han drog ut lådorna, skrev upp allt, vad han såg, och tycktes icke lägga märke till, att det låg en döende i sängen, som lagen barmhärtigt nog låter mig ha kvar.
Han värdigades säga mig, innan han gick, att jag kunde inlägga protest inom nio dagar, men han lämnade kvar en vaktmästare. Vad skall det bli av mig, min Gud! Detta uppträde har gjort mig ännu sjukare. Prudence ville gå och begära pengar av er fars vän, men det satte jag mig emot.”
”Jag fick ert brev i morse. Jag hade behov därav.
Skall mitt svar hinna fram till er i tid? Skola vi
återse varandra? Äntligen en lycklig dag, som
kommer mig att glömma alla dem, jag upplevat
sedan sex veckor tillbaka. Det förefaller mig, som
om jag skulle må bättre, trots den känsla av
nedslagenhet, under vars inflytande jag svarade er.
