När allt kommer omkring, skall man väl icke alltid vara olycklig.
Då jag tänker på, att det kan hända, att jag icke dör, att ni kommer tillbaka, att jag får återse våren, att ni ännu skulle älska mig, och att vi skulle börja om vårt liv från i fjol på nytt!
En sådan toka jag är! Det är knappt, jag kan hålla i pennan, med vilken jag skriver ned denna mitt hjärtas vansinniga dröm.
Vad än må hända, så har jag älskat er innerligt, Armand, och jag skulle vara död för länge sedan, om jag icke hade minnet av denna kärlek, som styrkte mig, och liksom ett svagt hopp att ännu en gång få återse er.”
”4 februari.
Greve de G… har kommit tillbaka. Hans älskarinna har bedragit honom. Han är mycket nedslagen, han var mycket kär i henne. Han kom för att tala om alltsammans för mig. Den stackars gossen har ganska bekymmersamma affärer, vilket icke hindrade honom från att betala exekutionsbetjänten och skicka bort vaktmästaren.
Jag talade med honom om er, och han lovade att tala med er om mig. I det ögonblicket glömde jag helt och hållet, att jag varit hans älskarinna, och han bemödade sig också att komma mig att glömma det. Han har ett gott hjärta.
Hertigen skickade i går för att höra hur jag mådde, och kom själv hit i morse. Jag vet icke, vad som ännu kan uppehålla livet på gubben. Han satt i tre timmar hos mig och sade icke tjugu ord. Två stora tårar föllo från hans ögon, när han såg mig så blek. Det var säkert minnet av hans dotters död, som kom honom att gråta. Det är, som om han finge se henne dö för andra gången. Hans rygg är böjd, huvudet lutande, underläppen hänger, och blicken är slocknad. Åldern och sorgen
