nya utmätningar, och fordringsägarna avvakta endast hennes död för att låta sälja allt på auktion.
Jag har velat begagna mina sista tillgångar för att hindra alla dessa utmätningar, men exekutionsbetjänten har sagt, att det icke tjänade något till, då han har ännu flera utslag på fickan. Eftersom hon skall dö, är det bättre att låta alltihop gå än att rädda det åt hennes familj, som hon icke velat träffa, och som aldrig brytt sig om henne. Ni kan icke föreställa er, i vilket gyllene elände den stackars flickan dör. I går hade vi icke ett enda öre. Silver, juveler, kläder, allt är pantsatt, resten är sålt eller utmätt. Marguerite har ännu medvetande om, vad som tilldrar sig omkring henne, och hon lider både till kropp och själ. Stora tårar rinna över hennes kinder, som äro så avmagrade och bleka, att ni icke längre skulle känna igen henne, som ni älskade så högt, om ni kunde se Henne. Hon hade mig att lova, att jag skulle skriva till er, när hon icke längre kunde, och jag sitter nu bredvid henne och skriver. Hon vänder ögonen åt mitt håll, men hon ser mig icke, hennes blick är redan beslöjad av den annalkande döden; men hon småler, och alla hennes tankar, hela hennes själ tillhöra er, det är jag säker på.
För var gång dörren öppnas, klarna hennes blickar, och hon tror alltid, att det är ni som kommer ; sedan, när hon ser, att det icke är ni, återtar hennes ansikte sitt smärtsamma uttryck, kallsvetten bryter fram, och hon får en röd fläck på vardera kinden.”
”19 februari, midnatt.
En sådan bedrövlig dag det varit i dag, min stackars herr Armand! I morse höll Marguerite på att kvävas, doktorn åderlät henne och hon återfick en smula talförmåga. Doktorn rådde henne att tillkalla en präst. Hon samtyckte, och han gick själv för att hämta en abbé i Saint-Roch.
