Under tiden ropade Marguerite mig fram till sängen, bad mig öppna byrån och ar visade mig där en mössa och ett långt linne, tätt garnerat med spetsar, varpå hon sade med matt stämma:
Jag skall dö, sedan jag biktat mig, då skall du kläda mig i de där kläderna; det är en döendes sista koketteri!
Sedan omfamnade hon mig gråtande och tillade:
Jag kan tala, men jag är färdig att kvävas, när jag gör det; jag kvävs! Luft!
Jag brast i gråt, gick och öppnade fönstret, och några ögonblick senare kom prästen.
Jag gick emot honom.
När han fick veta, hos vem han var, tycktes han frukta att bli illa mottagen.
Stig bara på, min far, sade jag.
Han stannade en liten stund inne i sjukrummet och kom därpå ut igen, sägande:
Hon har levat som en synderska, men hon skall dö som en kristen.
Efter några ögonblick kom han tillbaka, följd av en korgosse, som bar ett krucifix, och en sakristan, som gick framför dem, ringande i en klocka, för att förkunna att Gud kom till den döende.
De gingo alla tre in i denna sängkammare, som förr genljudit av så många underliga ord, och som i denna stund endast var en helgedom.
Jag föll på knä. Jag vet icke hur länge det kommer att vara, det intryck som denna syn gjort på mig, men jag tror icke, att någonting mänskligt skall kunna beröra mig lika starkt, förrän jag själv hunnit till samma ögonblick.
Prästen smorde med den heliga smörjelsen den döendes fötter, händer och panna, läste en kort bön, och Marguerite var beredd att resa till himlen, som nog skall öppnas för henne, om Gud sett hennes livs prövningar och hennes helgonlika död.
