Från den stunden har hon icke sagt ett ord eller glort en rörelse. Tjugu gånger skulle jag trott henne vara död, om jag icke hört hennes mödosamma andedrag.”
”20 februari, kl. 5 e. m.
Allt är slut.
Marguerites dödskamp började i natt vid tvåtiden. Aldrig har en martyr lidit sådana plågor, att döma av de jämmerskrin hon utstötte. Två eller tre gånger satte hon sig upprätt i sängen, som om hon velat hålla kvar sitt liv, som återvände till Gud.
Ett par gånger mumlade hon också ert namn, så blev hon tyst och föll utmattad ner i sängen. Tysta tårar runno ur hennes ögon, och hon dog.
Då gick jag fram till henne, ropade på henne, och då hon icke svarade, tillslöt jag hennes ögon och kysste henne på pannan.
Stackars kära Marguerite, jag skulle velat vara en god kvinna, för att med denna kyss kunna anbefalla dig åt Gud!
Sedan klädde jag henne, som hon bett mig göra, gick till Saint-Roch efter en präst, brände två vaxljus för henne och bad en timmes tid i kyrkan.
Åt de fattiga gav jag pengar, som varit hennes.
Jag förstår mig just icke mycket på religion, men jag tänker, att den gode Guden skall se, att mina tårar voro sanna, min bön andäktig, min allmosa uppriktigt menad, och att han skall vara barmhärtig mot henne, som, fastän ung och vacker vid sin död, icke hade någon annan än mig för att tillsluta sina ögon.”
”22 februari.
I dag har begravningen ägt rum. Många av Marguerites vänner voro i kyrkan. Några av dem
