fällde uppriktiga tårar. När liktåget styrde kosan till Montmartre, var det dock endast två, som gingo efter kistan, greve de G…, som enkom rest hit från London, och hertigen, som gick stödd av två lakejer.
Det är hos henne, jag nu sitter och skriver till er, mitt i mina tårar och vid skenet av en lampa, som dystert belyser middagsmåltiden, som Nanine envisats att duka fram åt mig, då jag icke ätit något på över tjugufyra timmar; men ni förstår nog, att jag icke kan smaka en bit.
Jag kommer nog icke länge att kunna bevara dessa sorgliga intryck, ty mitt liv tillhör icke mera mig än Marguerites tillhörde henne; därför ger jag er nu alla dessa detaljer på själva platsen, där de ägt rum, av fruktan att, om det dröjer länge, innan ni kommer tillbaka, jag icke skall kunna tala om dem i hela deras dystra omständlighet.”
27.
— Har du läst? frågade Armand, då jag slutat läsningen av papperen.
— Jag förstår, vad du måst lida, min vän, om vad jag läst är sant.
— Min far bekräftade det i ett brev till mig.
Vi pratade ännu en stund om den sorgliga levnadssaga, som nått sitt slut, och jag gick därpå hem för att vila en smula.
Fortfarande nedstämd, men dock en smula tröstad av att ha fått berätta sin historia, tillfrisknade Armand snart, och vi följdes åt upp till Prudence och Julie Duprat.
Prudence hade nyss gjort konkurs. Hon påstod, att det var Marguerite, som var skulden därtill; att hon under dennas sjukdom lånat henne mycket pengar, som hon skaffat på växlar, vilka hon icke
