Sedan återvände jag till Paris, där jag nedskrev denna historia, sådan den blivit mig berättad. Den har endast en förtjänst, som man kanske kommer att vilja bestrida den — att vara sann.
Jag drar icke av denna historia den slutsatsen, att alla kvinnor av Marguerites klass äro i stånd att göra, vad hon gjort; långt därifrån, men jag har fått vetskap om, att en av dem i sitt liv erfarit en allvarlig kärlek, att hon lidit, och att hon dött därav. Jag har berättat läsaren, vad jag fått höra. Det var en plikt.
Jag är icke lastens apostel, men jag skall göra mig till ett eko för den ädla olyckan, var helst jag hör den bedja.
Marguerites historia är ett undantag, jag upprepar det; men om den vore en allmän regel, skulle det icke lönat mödan att skildra den.