som ännu fanns hos henne av kyskhet darrade av glädje. Hjärtat har sina sällsamma tillflyktsorter. Louise skyndade att tala om för sin mor detta, som gjorde henne så glad. Det är en skam att tala om, men vi ställa icke här fram osedligheten för nöjes skull, utan berätta en verklig händelse, som vi kanske skulle göra bättre i att förtiga, om vi icke trodde, att man då och då bör avslöja det martyrskap, de lida, dessa varelser, som man fördömer utan att höra dem, och föraktar, utan att döma dem — det är skamligt, säga vi, men modern svarade, att de icke hade mer än nätt och jämnt för två, och att det icke skulle räcka för tre, att dylika barn äro överflödiga, och att en sådan historia är lika mycket förlorad tid.
Följande dag kom en barnmorska, vilken vi endast beteckna såsom varande en av moderns väninnor, för att besöka Louise, som blev sängliggande några dagar och sedan kom upp igen, blekare och kraftlösare än förr.
Tre månader senare fattade en man medlidande för henne och försökte bota henne både i moraliskt och fysiskt avseende; men den sista skakningen hade varit för våldsam, och Louise dog av följderna efter det missfall, hon gjort.
Modern lever ännu — av vad? Det vete Gud.
Denna historia hade runnit mig i sinnet, under det jag betraktade toalettsakerna, och mina betraktelser hade tydligen tagit en viss tid, ty det fanns icke längre i våningen kvar någon annan än jag och en vaktmästare, som från dörren uppmärksamt såg efter, att jag icke stoppade på mig något.
Jag gick fram till den hedersmannen, som jag ingav så allvarliga farhågor.
— Kan herrn, frågade jag, säga mig namnet på den person, som bodde här?
— Fröken Marguerite Gautier.
Jag kände denna dam till namn och utseende.
