dagen har jag icke kunnat förakta en kvinna vid första anblicken.
2.
Auktionen var utsatt till den 16.
Man hade lämnat en dags mellanrum mellan visningen och auktionen för att ge tapetserarna tid att taga ner väggdraperierna, gardinerna etc.
Vid denna tid hade jag nyss återkommit från en resa. Det var ganska naturligt, att man icke berättat mig Marguerites död som en av dessa stora nyheter, varmed vännerna alltid undfägna den, som kommer tillbaka till nyheternas huvudstad. Marguerite var vacker, men lika mycket väsen som dessa kvinnors liv gör av sig, lika litet gör deras död. De äro solar, som gå ned, liksom de gått upp, utan glans. När de dö unga, blir deras död känd av alla deras älskare på en gång, ty i Paris leva nästan alla en känd kurtisans älskare i förtroligt umgänge, utbyta några minnen rörande henne, och så fortsättes deras liv liksom förut, utan att ens störas av en tår.
När man nu för tiden blir tjugufem år, äro tårarna en så sällsynt vara, att man icke kan skänka dem åt den första bästa. På sin höjd att de rika släktingar, som betala för att bli begråtna, få sin önskan uppfylld i mån av summans storlek.
Vad mig beträffar, så fanns visserligen mitt namnchiffer icke på en enda av Marguerites toalettsaker, men det instinktiva överseende, det naturliga medlidande, som jag nyss tillstått, kom mig att tänka på hennes död längre, än hon kanhända förtjänade.
Jag påminde mig, att jag ofta mött Marguerite i Champs Élysées, dit hon åkte varenda dag i en liten blå kupé, förspänd med två präktiga bruna hästar, och att jag då hos henne lagt märke till en förnäm värdighet, som är föga vanlig hos hennes
