Hertigen blev alltså smärtsamt överraskad den dag, då hans vänner, som alltid lågo på lur för att ertappa någon skandal av den unga kvinnan, för vars skull han, efter vad de sade, komprometterade sig, kommo och gåvo honom bevis på, att hon vid de tider, då hon var säker på, att han icke skulle infinna sig, tog emot besök, som stundom förlängdes ända till följande morgon.
Tillfrågad, erkände Marguerite alltsammans för hertigen och rådde honom utan baktanke att icke bry sig om henne, ty hon kände sig icke stark nog att kunna hålla sina ingångna förbindelser och ville icke längre taga emot välgärningar av en man, som hon bedrog.
Hertigen dröjde åtta dagar att gå till henne, det var allt, vad han kunde göra, och den åttonde dagen kom han och besvor Marguerite att fortfarande taga emot honom, lovade att taga henne, sådan hon var, bara han fick besöka henne, och svor att aldrig göra henne någon förebråelse, skulle han också dö därav.
Så stodo sakerna tre månader efter Marguerites återkomst, det vill säga i november eller december 1842.
3.
Den 16 vid ettiden begav jag mig till rue d'Antin.
Ända ner i porten hörde man auktionskommissarierna skrika.
Våningen var full av nyfikna.
Där funnos alla den eleganta lastens ryktbarheter, förstulet granskade av några förnäma damer, som ännu en gång tagit auktionen till förevändning för att på nära håll få se de kvinnor, med vilka de aldrig annars skulle komma i tillfälle att sammanträffa, och vars lätt köpta fröjder de kanske i hemlighet avundades.
