Du beklagar den blinde, som aldrig sett dagens strålar, den döve, som aldrig hört naturens harmonier, den stumme, som aldrig kunnat återge hjärtats röst, och av ett slags falsk anständighetskänsla vill du icke beklaga den hjärtats blindhet, den själens dövhet, den samvetets stumhet, som göra den arma fallna kvinnan otillräknelig och oförmögen att se det goda, att höra Herren och tala kärlekens och trons rena språk.
Hugo har skapat Marion Delorme, Musset har skapat Bernerette, Alexander Dumas har skapat Fernande, alla tiders tänkare och skalder ha hemburit kurtisanen sitt medlidandes offergåva, och stundom har en stor man upprättat dem med sin kärlek och även med sitt namn. Om jag då så starkt framhåller detta, så är det därför, att många bland mina läsare kanske redan äro färdiga att kasta bort denna bok, i vilken de frukta att endast finna en apologi för lasten och osedligheten, och författarens ålder bidrager utan tvivel ytterligare att öka denna fruktan. Men må de, som tänka så, inse sitt misstag och fortsätta läsningen, ifall ingenting annat än denna farhåga hejdat dem.
Jag är helt övertygad om en grundregel, som lyder så: För den kvinna, som icke genom uppfostran blivit undervisad om det goda, öppnar Gud nästan alltid två vägrar, som kunna återföra henne dit; dessa vägar äro smärtan och kärleken, De äro svåra; de som vandra på dem trampa sina fötter blodiga och riva sönder sina händer, men på samma gång lämna de lastens skrud kvar i vägens snår och anlända till målet i den nakenhet, över vilken man icke blyges inför Herren.
Den, som möter dessa djärva vandrerskor, bör bistå dem och tala om för alla, att han mött dem, ty genom att offentliggöra det, visar han vägen.
Det duger icke att helt kort och gott vid ingången till livet resa två stolpar med inskriften, på den ena:
