Den här sidan har korrekturlästs

Hon hade alltså brådskande skyndat till Paris, och Marguerites bekanta blevo mycket förvånade, när de fingo se, att hennes enda arvinge var en grann, duktig lantflicka, som aldrig förr lämnat sin by.

Hennes lycka var gjord i ett enda tag, utan att hon ens visste, från vilken källa denna oväntade rikedom förskrev sig.

Jag har sedan hört, att hon återvände till sin hembygd, djupt bedrövad över systerns död, men dock i någon mån tröstad av den fördelaktiga kapitalplacering hon genom arvet gjort.

Alla dessa omständigheter, som talats om i Paris, denna skandalernas moderstad, började sjunka i glömska, och jag hade nästan själv glömt min andel i saken, då en ny händelse inträffade, som gjorde mig bekant med Marguerites liv och upplyste mig om så rörande detaljer, att jag fick lust att skriva ner denna historia och även skrev den.

Den tomma våningen, blottad på alla sina sålda möbler, hade stått att hyra i tre eller fyra dagar, då det en morgon ringde på min dörr.

Min betjänt eller snarare min portvakt, som tjänstgjorde som betjänt, gick och öppnade och kom in med ett kort, sägande, att den som lämnat det, bad att få tala med mig.

Jag kastade en blick på kortet och läste de båda orden:

Armand Duval.

Jag letade i minnet efter, var jag förr sett detta namn, och påminde mig första sidan i ”Manon Lescaut”.

Vad kunde väl han, som gett denna bok åt Marguerite, vilja mig? Jag sade till, att han genast skulle släppas in.

Jag varseblev då en lång, blek, ljushårig ung man, klädd i resdräkt, som han icke tycktes lagt av på några dagar och icke ens gjort sig besvär att borsta