— Det är sant, sade jag, i min tur förlägen, hur vet ni det?
— Det är mycket enkelt. Jag hoppades anlända till Paris i tid för Marguerites auktion, och jag kom först i morse. Jag ville ovillkorligen ha en sak, som tillhört henne, och jag skyndade till auktionskommissarien och bad honom visa mig listan på de sålda sakerna och köparnas namn. Jag såg, att den där boken blivit köpt av er, jag beslöt att be er avstå den åt mig, fastän det pris, ni betalat för den, lät mig frukta, att ni själv fäst någon hågkomst vid ägandet av denna bok.
Då Armand yttrade detta, var det synbarligen med en farhåga för, att jag känt Marguerite på samma sätt, som han känt henne.
Jag skyndade mig att lugna honom.
— Jag kände endast fröken Gautier till utseendet, sade jag. Hennes död gjorde på mig det intryck, som en vacker kvinnas död alltid gör på en ung man, vilken tyckte om att möta henne. Jag ville köpa något på auktionen efter henne, och jag envisades att bjuda över på den där boken, varför vet jag icke själv, för nöjet att förarga en herre, som hårdnackat höll i sig och tycktes trotsa mig att komma i besittning av den. Jag upprepar alltså, herr Duval, att boken är till ert förfogande, och jag ber er än en gång taga emot den, så att ni icke må ha fått den av mig på samma villkor, som jag fått den av en auktionskommissarie, och på det att den för oss må bli inseglet på en längre bekantskap och förtroligare förbindelser.
— Gott, min herre, sade Armand, i det han tryckte min hand, jag tar emot, och jag skall vara er tacksam hela mitt liv.
Jag hade stor lust att fråga Armand om Marguerite, ty bokens tillägnan, den unge mannens resa, hans iver att komma i besittning av ”Manon Lescaut” retade min nyfikenhet. Men jag var rädd,
