att om jag gjorde några frågor, skulle det se ut, som om jag sagt nej till hans pengar bara för att ha rättighet att blanda mig i hans angelägenheter.
Det var, som om han gissat till min önskan, ty han sade:
— Ni har läst boken?
— Från början till slut.
— Vad var er tanke om de båda raderna, som jag skrivit?
— Jag förstod genast, att den stackars flickan, åt vilken ni gav denna bok, i edra ögon icke tillhörde den vanliga kategorien, ty jag ville icke i dessa rader endast se en banal komplimang.
— Och ni hade rätt. Hon var en ängel. Se här, sade han, läs det här brevet.
Och han räckte mig ett papper, som tycktes ha varit läst många gånger.
Jag vek upp det, och dess innehåll lydde som följer:
”Käre Armand, jag har fått ert brev, ni är alltjämt lika god, och jag tackar Gud därför. Ja, min vän, jag är sjuk och lider av en sjukdom, som är obeveklig; men det intresse, ni är nog vänlig att fortfarande visa mig, lindrar mycket mina plågor. Jag skall nog icke leva så länge, att jag får lyckan att trycka den hand, som skrivit det kära brev, jag nyss fått, och vars ord skulle bota mig, om något ännu kunde bota mig. Jag skall aldrig återse er, ty jag är helt nära döden, och hundratals mil skilja er från mig. Stackars vän! Er forna Marguerite är mycket förändrad, och det är kanske bättre, att ni icke får se henne, sådan hon nu är. Ni frågar, om jag förlåter er — ack, av allt mitt hjärta, vännen min, ty det onda ni velat göra mig, var endast ett bevis på den kärlek, ni hyste för mig. Det är nu en månad jag varit sängliggande, och jag håller så mycket på er aktning, att jag varje dag skriver en dagbok över mitt liv allt ifrån det
