er, innan jag dör! Men enligt alla sannolikheter, farväl, min vän; förlåt mig, att jag icke skriver längre, men de som påstå, att de skola bota mig, matta ut mig med åderlåtningar, och min hand vägrar att längre hålla i pennan.
Marguerite Gautier.”
De sista orden voro i själva verket knappast
läsliga.
Jag lämnade brevet tillbaka till Armand, som tycktes ha läst igenom det i tankarna, liksom jag läst det på papperet, ty han sade, i det han tog det:
— Vem skulle tro, att en fallen kvinna skrivit detta! Och helt upprörd av sina minnen, betraktade han en stund stilen i brevet och förde det sedan till sina läppar.
— Och när jag tänker på, återtog han, att hon dött, utan att jag fått återse henne, och att jag aldrig skall se henne mer — när jag tänker på, att hon gjort för mig, vad icke en syster skulle gjort, kan jag icke förlåta mig själv, att jag låtit henne dö på det sättet… Död! Död! Med tanken på mig, nedskrivande och viskande mitt namn, min stackars kära Marguerite!
Och lämnande fritt lopp åt sina minnen och sina tårar räckte Armand mig handen och fortsatte:
— Man skulle finna mig mycket barnslig, om man såge mig sörja på detta vis över en sådan kvinna; men man vet icke, vilka lidanden jag förorsakat henne, hur grym jag varit, och hur god och undergiven hon. Jag trodde, det tillkom mig att förlåta henne, och i dag finner jag mig ovärdig den förlåtelse, hon skänker mig. Å, jag ville ge tio år av mitt liv för att en enda timme få gråta vid hennes fötter!
Det är alltid svårt att trösta en sorg, som man icke känner, och likväl hade jag fattat en så livlig sympati för den unge mannen, han gjorde mig
