med så mycken öppenhet till förtrogen i sin smärta, att jag trodde, mina ord icke skulle vara honom likgiltiga, utan sade:
— Har ni inga släktingar, inga vänner? Hoppas, uppsök dem, och de skola trösta er — jag kan icke göra annat än beklaga er.
— Det är sant, sade han, i det han steg upp och med stora steg började gå av och an i rummet, jag tråkar ut er. Ursäkta mig, jag tänkte icke på, att min sorg icke kan röra er, och att jag besvärar er med en sak, som varken kan eller bör på minsta sätt intressera er.
— Ni missuppfattar mina ord, jag står helt och hållet till er tjänst; jag beklagar endast min oförmåga att trösta er. Om mitt och mina vänners sällskap kan förströ er, om ni med ett ord på något sätt skulle behöva mig, så vill jag, ni skall veta, med vilket nöje jag ställer mig till ert förfogande.
— Förlåt, förlåt, sade han, smärtan gör oss överdrivet känsliga. Låt mig stanna ännu några minuter och hinna torka mina ögon, så att gatans flanörer icke skola nyfiket behöva begapa en stor lång karl, som gråter. Ni har gjort mig mycket lycklig genom att ge mig den här boken; jag vet icke, hur jag någonsin skall kunna infria min skuld.
— Genom att skänka mig en smula av er vän- skap, sade jag, och säga mig anledningen till er sorg. Det är alltid en tröst att berätta sina lidanden.
— Ni har rätt; men i dag har jag allt för stort behov av att gråta, och jag skulle icke kunna få fram annat än osammanhängande ord. En dag skall jag meddela er denna historia, och ni skall se, om jag har skäl att sörja den stackars flickan. Och nu, tillade han, i det han ännu en gång torkade sina ögon och såg sig i spegeln, säg mig nu, att ni icke finner mig allt för enfaldig, och tillåt mig få komma igen och besöka er.
