Den unge mannens blick var så god och mild, att jag var nära att omfamna honom.
Vad honom beträffade, så började hans ögon åter bli fuktiga. Han såg, att jag märkte det, och vände bort blicken.
— Seså, mod, sade jag.
— Farväl, mumlade han då.
Och med en oerhörd ansträngning för att icke gråta rusade han snarare än gick ut ur rummet.
Jag lyfte upp gardinen för fönstret och såg honom stiga upp i droskan, som väntade utanför porten; men knappt hade han satt sig, förrän han brast i gråt och dolde ansiktet i näsduken.
5.
En ganska lång tid förflöt, utan att jag hörde talas om Armand, men till gengäld hade det ofta varit fråga om Marguerite.
Jag vet icke, om läsaren lagt märke till, att det behövs endast, att namnet på en person, som man tycker varit en obekant eller åtminstone likgiltig, en gång blivit nämnt i ens närvaro, för att den ena detaljen efter den andra småningom skall samla sig omkring detta namn, och för att alla ens vänner plötsligt skola börja tala om en sak, som de aldrig sagt ett ord om förut. Man upptäcker då, att denna person på visst sätt stod en nära, att han många gånger skymtat förbi i ens liv, utan att bli bemärkt; man finner i de händelser, som berättas en, en samstämmighet, en släktskap med vissa tilldragelser i ens eget liv. Detta var nu visserligen icke precis fallet med mig och Marguerite, eftersom jag blott sett och mött henne och kände henne till utseende och vanor, men allt ifrån auktionen hade hennes namn så ofta återljudit i mina öron, och vid det tillfälle, jag berättat i föregående kapitel, hade detta
