Den här sidan har korrekturlästs

— En lång, ljus ung man?

— Ja.

— Det är riktigt.

— Vad var den där Armand för en?

— En hygglig gosse, som på henne förslösade det lilla han hade, tror jag, och som blev tvungen att lämna henne. Det sades, att han var tokig i henne.

— Och hon?

— Hon älskade honom mycket också, sades det, men så som sådana varelser älska. Man får icke begära av dem mera, än de kunna ge.

— Vad blev det av Armand?

— Det vet jag icke. Vi kände honom mycket litet. Han levde tillsammans med Marguerite en fem eller sex månader, men på landet. När hon kom tillbaka hit, var han borta.

— Och ni har inte återsett honom sedan?

— Aldrig.

Jag hade icke heller återsett Armand. Jag började nästan undra, om icke, då han kom till mig, den plötsliga underrättelsen om Marguerites död för tillfället jagat upp hans forna kärlek och följaktligen också hans smärta, och jag tänkte, att han kanske redan glömt både den döda och sitt löfte att komma och besöka mig.

Denna förmodan skulle varit ganska sannolik, om det varit fråga om någon annan, men i Armands förtvivlan hade tonfallen klingat äkta, och gående från den ena ytterligheten till den andra inbillade jag mig, att sorgen förbytts i sjukdom, och att, om jag icke hört av honom, så var det därför, att han var sjuk eller kanske död.

Jag kunde icke låta bli att intressera mig för den unge mannen. Måhända låg det egennytta i detta intresse; kanske att jag under denna smärta spårat en rörande kärlekshistoria, och kanske slutligen att