lätt att känna igen, fortsatte han, vändande sig till mig.
— Hur så? frågade jag.
— Därför att blommorna på den äro så olika alla de andras.
— Är det ni, som sköter om den?
— Ja, och jag skulle önska, att alla släktingar visade samma omsorg för sina döda, som den unge mannen, vilken anbefallt mig att ansa den här så noga.
Efter att ha vikit av några gånger stannade trädgårdsmästaren och sade:
— Här är det.
Jag hade framför mig en blomstersmyckad fyrkant, som man aldrig skulle tagit för en grav, om icke en vit marmorskiva bärande ett namn intygat det.
Marmorskivan stod upprätt, och ett järngaller omgav den köpta platsen, som var betäckt med vita kamelior.
— Vad säger herrn om det här? frågade trädgårdsmästaren.
— Det är mycket vackert.
— Och så ofta en kamelia vissnar, har jag befallning att ersätta den med en ny.
— Och vem har gett er denna befallning?
— En ung herre, som grät mycket första gången han kom hit; en av den avlidnas fördettingar förmodligen, ty hon lär ha varit en av den lätta sorten, tycks det. Det säges, att hon skall ha varit så vacker. Kände herrn henne?
— Ja.
— Lika mycket som den andre, frågade trädgårdsmästaren med ett småleende.
— Nej, jag har aldrig talat med henne.
— Och herrn kommer ändå för att besöka hennes grav! Det är bra snällt av herrn, ty det är just
