säga, och vilkas gravar vi vattna alla dar. Nå, när nu släktingarna till dem, som äro begravna bredvid henne, fingo höra, vem hon var, så hittade de på att säga, att de icke ville, att hon skulle bli jordad här, utan att det borde finnas en särskild begravningsplats för sådana slags kvinnor liksom för de fattiga. Har man någonsin hört på maken? Men jag gav dem på pälsen, jag! — Sådana där dryga krämarsjälar, som icke fyra gånger om året komma och besöka sina döda, som själva komma bärande med sina blommor och sådana blommor till! som snåla in på skötseln av deras gravar, vilka de säga sig begråta, som på deras gravstenar skriva om tårar, som de aldrig ljutit, och som komma hit och rynka på näsan åt grannskapet. Herrn må tro mig eller ej, jag känner icke den här fröken, jag vet icke, vad hon har gjort; men jag håller av henne, det stackars lilla kräket, jag ansar om henne och pryder henne med kamelior utan att taga ett öre för mycket för dem. Hon är mitt favoritlik. Ser herrn, vi här, vi få lov att tycka om de döda, ty vi ha så mycket att göra, att vi nästan icke ha tid att älska något annat.
Helt säkert skola några av mina läsare, utan att jag behöver förklara det för dem, förstå, med vilken rörelse jag lyssnade till den hederlige trädgårdsmästaren.
Han märkte det visst, ty han fortsatte:
— Man säger att det fanns de, som ruinerade sig för henne, och att hon hade älskare, som avgudade henne, och när jag nu tänker på, att icke en enda köpt så mycket som en blomma åt henne, så tycker jag, det är både konstigt och sorgligt. Och hon här har ändå ingenting att beklaga sig över, ty hon har sin grav, och om det också bara är en, som kommer ihåg henne, så gör han det för allihopa. Men vi ha här andra stackars flickor av samma sort och samma ålder som hon, vilka bara kastas ner i
