den stora allmänna fattiggraven, och det skär mig i hjärtat, när jag hör deras stackars lik ramla ner i jorden. Och inte en enda bryr sig om dem, när de väl äro döda! Det är just icke alltid så roligt, vårt yrke, i synnerhet när man har en smula hjärta i bröstet. Vad skall man göra? Jag kan icke hjälpa det. Jag har själv en stor vacker tjuguårs flicka, och när man för hit en död av hennes ålder, så kan jag icke låta bli att känna mig rörd, vare sig det är en fin dam eller en gatslinka.
Men jag tråkar visst ut herrn med mina historier, och det är icke för att höra på dem, som herrn kommit hit. Jag blev tillsagd att föra herrn till fröken Gautiers grav — här äro vi nu! Kan jag stå till tjänst med något annat?
— Vet ni herr Armand Duvals adress? frågade jag.
— Ja, han bor rue de… det är åtminstone dit jag gått och fått betalt för alla blommorna, som herrn ser.
— Tack, min vän.
Jag kastade en sista blick på den blomstrande graven, vars djup jag ofrivilligt önskade pejla för att få se, vad jorden gjort av den sköna varelse, som sänkts ner i den, och jag avlägsnade mig helt sorgsen.
— Vill herrn träffa herr Duval? återtog trädgårdsmästaren, som gick bredvid mig.
— Ja.
— Det är så, att jag är säker på, att han icke är återkommen än, annars skulle jag nog sett honom här.
— Ni är då övertygad om, att han icke glömt Marguerite?
— Jag är icke blott övertygad därom, utan jag skulle vilja slå vad, att hans önskan att byta om grav bara är längtan att få se henne ännu en gång.
— Hur menar ni?
