— Ja, ännu en gång; men vem har underrättat er om min resa och det ändamål, vari den företogs?
— Trädgårdsmästaren på kyrkogården.
— Ni har sett graven?
Det var knappt, jag vågade svara, ty den ton, vari detta yttrades, visade, att den talande alltjämt var rov för den sinnesrörelse, som jag varit vittne till, och att för var gång hans tankegång eller en annans ord återförde honom till detta smärtsamma ämne, skulle samma sinnesrörelse ännu länge bli honom övermäktig.
Jag inskränkte mig därför till att svara med en nick.
— Har han skött om den väl? fortsatte Armand.
Två stora tårar tillrade ner över den sjukes kinder, men han vände bort huvudet för att dölja dem för mig. Jag låtsade icke se dem och försökte byta om samtalsämne.
— Det är tre veckor, ni varit borta, sade jag.
Armand förde handen över sina ögon och svarade:
— Tre veckor precis.
— Det var en lång resa.
— Å, jag har icke rest hela tiden, jag låg sjuk i fjorton dagar, annars hade jag länge sedan varit tillbaka; men jag hade knappt hunnit dit, förrän jag angreps av feber och måste hålla mig inne.
— Och så reste ni därifrån utan att vara återställd.
— Om jag stannat där åtta dagar till, så hade jag dött.
— Men nu, när ni är här igen, måste ni sköta om er; edra vänner skola komma och titta till er. Jag först och främst, om ni tillåter.
— Om två timmar ämnar jag stiga upp.
— Så oförsiktigt!
— Jag måste.
— Vad har ni då så bråttom för?
— Jag måste gå till poliskommissarien.
