— Varför överlämnar ni icke åt någon annan detta uppdrag, som kan göra er ännu sjukare?
— Det är det enda, som kan göra mig frisk. Jag måste se henne. Allt sedan jag fått veta hennes död, och i synnerhet sedan jag sett hennes grav, sover jag icke mera. Jag kan icke föreställa mig, att denna kvinna, som jag lämnade så ung och skön, är död. Jag måste själv förvissa mig därom. Jag måste se, vad Gud gjort med denna varelse, som jag älskat så högt, och kanske skall vederviljan för vad jag ser uttränga den förtvivlan, som minnet bereder mig. Ni gör mig sällskap, icke sant… så vida ni icke finner det för tråkigt?
— Vad sade hennes syster?
— Ingenting. Hon föreföll mycket förvånad över, att en främling ville köpa gravplats åt Marguerite och undertecknade genast tillståndsordern, som jag begärde av henne.
— Tro mig, vänta med detta förehavande, tills ni blir riktigt återställd.
— Å, var lugn, jag skall vara stark. För resten skulle jag bli tokig, om jag icke så fort som möjligt satte i verket detta beslut, vars fullgörande blivit ett behov för min sorg. Jag svär er, att jag icke får lugn, förrän jag sett Marguerite. Det är kanske en följd av febern, som bränner mig, och mina sömnlösa nätter, men om jag också, som herr de Rancé, skall göra mig till trappist efter att ha sett, så måste jag se.
— Jag förstår er, sade jag till Armand, och jag står helt och hållet till ert förfogande. Har ni träffat Julie Duprat?
— Ja. Å, jag sökte upp henne redan första dagen jag kom.
— Har hon gett er papperen, som Marguerite lämnade henne åt er?
— Här äro de.
