I utbyte gav kommissarien honom en kungörelseorder till kyrkogårdsvaktaren; det blev överenskommet, att flyttningen skulle äga rum dagen därpå klockan tio på morgonen, att jag skulle komma och hämta honom en timme förut, och att vi tillsammans skulle bege oss till kyrkogården.
Även jag kände mig nyfiken att bevista detta skådespel, och jag tillstår, att jag icke sov något på natten.
Att döma av de tankar, som hemsökte mig, måste det ha varit en lång natt för Armand.
När jag morgonen därpå klockan nio inträdde i hans rum, var han förfärligt blek, men föreföll lugn.
Han log och räckte mig handen.
Ljusen i hans rum voro alldeles nedbrända, och innan Armand gick, tog han ett tjockt brev, adresserat till hans far och förmodligen innehållande nattens intryck.
En halvtimme senare voro vi framme vid Montmartre.
Kommissarien väntade redan på oss.
Vi styrde med långsamma steg kosan till Marguerites grav. Kommissarien gick först, Armand och jag följde efter honom på litet avstånd.
Tid efter annan kände jag min följeslagares arm konvulsiviskt spritta till, som om rysningar farit igenom honom. Då såg jag på honom; han förstod min blick och smålog, men ända sedan vi lämnat hans bostad, hade vi icke växlat ett ord.
Strax innan vi kommo fram till graven, stannade Armand för att torka sitt ansikte, som var översköljt av stora svettdroppar.
Jag begagnade mig härav för att andas ut, ty själv hade jag hjärtat hoppressat som i ett skruvstäd.
Hur kommer det sig, att man har ett plågsamt nöje av dylika skådespel? Då vi hunnit fram till
