graven, hade trädgårdsmästaren lyft undan alla blomkrukorna, järngallret var borttaget, och två karlar höggo upp jorden.
Armand lutade sig mot ett träd och såg på.
Hela hans liv tycktes ha koncentrerat sig i hans blick.
Plötsligt skrapade den ena hackan mot en sten.
Vid detta ljud ryggade Armand tillbaka, som om han fått en elektrisk stöt, och tryckte min hand så hårt, att det gjorde ont.
En dödgrävare tog en stor spade och tömde småningom graven; när det sedan icke fanns kvar annat än stenarna, som täckte likkistan, kastade han upp dem den ena efter den andra,
Jag iakttog uppmärksamt Armand, ty jag fruktade i varje ögonblick, att hans känslor, som tydligen voro spända till det yttersta, skulle överväldiga honom; men han bara såg och såg med stela, vidöppna ögon liknande en galnings, och endast en lätt darrning i kinderna och läpparna förrådde, att han var rov för en våldsam själsskakning.
Vad mig beträffar, kan jag blott säga en sak, och det är, att jag ångrade att ha kommit dit.
När likkistan var helt och hållet blottad, sade kommissarien till dödgrävarna:
— Öppna den.
Karlarna lydde, som om det varit den enklaste sak i världen,
Kistan var av ek, och de började skruva loss överdelen, som utgjorde locket. Skruvarna hade rostat av fuktigheten i jorden, och det var icke utan svårighet, som kistan blev öppnad. En obehaglig stank spred sig därifrån trots de doftande örter, varmed den var beströdd.
— O, min Gud, min Gud! mumlade Armand och blev ännu blekare än förut.
Själva dödgrävarna ryggade tillbaka.
En lång vit svepduk betäckte liket, vars konturer
