— Det är ingenting, det är ingenting, jag skulle bara vilja gråta.
Och jag hörde hans bröst skakas av snyftningar och såg hans ögon bli blodsprängda, men tårarna infunno sig icke.
Jag lät honom inandas luktsaltet, som hjälpt mig, och då vi kommo hem till honom, var endast skälvningen kvar.
Med betjäntens tillhjälp bäddade jag ner honom, lät tända en stor brasa i hans rum och skyndade till min läkare, för vilken jag berättade vad som hänt.
Han följde genast med mig.
Armand var blossande röd, yrade och stammade meningslösa ord, ibland vilka endast Marguerites namn tydligt kunde urskiljas.
— Nå? frågade jag doktorn, när han undersökt den sjuke.
— Jo, han har hjärnfeber, varken mer eller mindre, och det är tur, ty jag tror, Gud förlåte mig att han annars skulle blivit tokig. Lyckligtvis skall nu den fysiska sjukdomen upphäva den andliga, och om en månad skall han, hoppas jag, vara räddad från både den ena och den andra.
7.
Sjukdomar av det slaget, som Armand nu råkat ut för, ha den fördelen, att de döda med detsamma eller också låta mycket fort kurera sig.
Fjorton dagar efter de tilldragelser jag skildrat, var Armand starkt på bättringsvägen, och vi voro förenade genom en förtrolig vänskap. Jag hade knappt lämnat hans rum under hela den tid hans sjukdom varat.
Våren slösade med sina blommor, blad, fåglar och sånger, och min väns fönster vette åt en trädgård, vars friska dofter stego upp till honom.
