En av bokhållarna i butiken stod kvar i dörren och följde med ögonen den eleganta kundens vagn. Jag gick fram till honom och bad honom säga mig, vad hon hette.
— Det var fröken Marguerite Gautier, svarade han.
Jag vågade icke fråga honom om adressen, utan avlägsnade mig.
Minnet av denna syn — ty en verklig syn var det — bleknade icke bort som så många andra dylika minnen, jag haft, utan jag sökte överallt efter den vitklädda damen, som var så kungligt skön.
Några dagar senare ägde en stor föreställning rum på Opéra-Comique. Jag gick dit. Den första jag varseblev i en avantscen på galleriet var Marguerite Gautier.
Den unge mannen, som jag var i sällskap med, kände också igen henne, ty han nämnde hennes namn för mig och sade:
— Titta vad hon är vacker.
I detsamma förde Marguerite kikaren åt vårt håll; hon varseblev min vän, smålog och vinkade åt honom att komma och göra henne en visit.
— Jag skall gå och hälsa på henne, sade han, och jag kommer strax tillbaka.
Jag kunde icke avhålla mig från att säga: — Du är bra lycklig!
— Hur så?
— Som får gå till det där fruntimret.
— Skulle du händelsevis vara kär i henne?
— Nej, sade jag rodnande, ty jag visste verkligen icke själv, hur jag hade det; men jag skulle bra gärna vilja bli bekant med henne.
— Kom med mig, så skall jag presentera dig.
— Fråga henne först, om hon tillåter det.
— Ah bah, för henne behöver man icke genera sig; kom du.
Hans ord smärtade mig. Jag darrade för att få
