i samma ögonblick, och att jag icke visste, hur jag skulle kunna möta hennes blick.
Jag försökte på förhand sätta ihop, vad jag skulle säga henne.
Vad kärleken är för en sublim dårskap!
Ett ögonblick efteråt kom min vän tillbaka.
— Hon väntar oss, sade han.
— Är hon ensam? frågade jag.
— Med ett annat fruntimmer.
— Det är inga herrar där?
— Nej.
— Kom då.
Min vän styrde stegen mot teaterporten.
— Men det är ju icke den där vägen, sade jag.
— Vi skola gå efter konfekt åt henne. Hon bad mig därom.
Vi gingo in till en konditor i Operapassagen.
Jag hade velat köpa hela boden, och såg mig om efter, vad som skulle läggas i påsen, då min vän beställde:
— Ett skålpund kanderade druvor.
— Vet du, att hon tycker om sådana då?
— Hon äter aldrig någon annan konfekt, det är känt.
— Ah, fortsatte han, då vi lämnat boden, vet du då icke, vad det är för en kvinna, jag skall presentera dig för? Inbilla dig icke, att det är en hertiginna, hon är helt enkelt en, som säljer sin gunst och bjuder ut den åt vem som helst. Genera dig därför icke, kära du, utan säg åt henne, vad helst som faller dig in.
— Gott, gott, stammade jag och följde honom, sägande mig själv, att jag skulle bota mig för min dårskap.
Då jag trädde in i logen, hörde jag Marguerite gapskratta.
Jag hade velat, att hon skulle vara sorgsen.
