Också erfordras det för att kunna svara dem en viss vana vid deras umgängeston, som jag icke hade; dessutom gjorde den föreställning, jag hade om Marguerite, skämtet ännu plågsammare för mig. Ingenting, som kom från henne, var mig likgiltigt. Jag steg upp, sägande med en darrning i rösten, som det var mig omöjligt att fullständigt dölja:
— Om det är er tanke om mig, fröken Gautier, så återstår mig endast att be er om ursäkt för mitt inträng och avlägsna mig med försäkran att det icke skall hända en gång till.
Därmed bugade jag mig och gick.
Jag hade knappt stängt dörren efter mig, förrän jag hörde en tredje skrattsalva. I det ögonblicket hade jag bra gärna velat, att någon knuffat till mig.
Jag återvände till min plats på parkett.
Man gav tecken till, att ridån skulle gå upp.
Ernest kom tillbaka till mig.
— Så du bär dig åt, sade han, i det han satte sig. De tro att du är tokig.
— Vad sade Marguerite, när jag gick?
— Hon skrattade och försäkrade, att hon aldrig sett någon så löjlig som du. Men du bör därför icke anse dig slagen; du skall bara icke göra den sortens damer den äran att taga dem på allvar. De veta icke, vad elegans och hövlighet vilja säga; det är med dem som med hundarna, när man stänker parfym på dem — de tycka att det luktar illa och gå och rulla sig i rännstenen.
— Vad rör det mig, när allt kommer omkring? sade jag, i det jag försökte antaga en ledig ton, jag skall aldrig återse den där kvinnan, och om hon behagade mig, innan jag kände henne, så är det helt annorlunda nu, sedan jag gjort hennes bekantskap.
— Bah! Jag misströstar icke om att en vacker dag få se dig i bakgrunden av hennes loge och få höra talas om, att du ruinerar dig för hennes skull.
