Det skulle du för resten göra rätt i — hon är illa uppfostrad, men man kan icke ha en vackrare älskarinna.
Lyckligtvis gick ridån upp, och min vän tystnade. Att tala om, vad som spelades, vore omöjligt för mig. Allt vad jag minns är att jag tid efter annan höjde blicken till den loge, som jag lämnat så tvärt, och att jag såg den ena efter den andra manliga gestalten avlägga visit där.
Emellertid tänkte jag alltjämt lika mycket på Marguerite. Men en annan känsla hade bemäktigat sig mig. Det föreföll mig, som om jag måste bringa hennes förolämpning och min löjlighet i glömska; jag sade mig själv, att om det också skulle kosta allt vad jag ägde, skulle hon bli min och jag med obestridd rätt intaga den plats, jag lämnat så brådstörtat.
Innan spektaklet var slut, avlägsnade sig Marguerite och hennes väninna.
Ofrivilligt steg jag också upp.
— Går du? frågade Ernest.
— Ja.
— Varför det?
I detsamma märkte han, att logen var tom.
— Gå, gå för all del, sade han, och lycka till — eller snarare, bättre lycka den här gången!
Jag gick.
Jag hörde i trappan fraset av kjolar och sorlet av röster. Jag ställde mig avsides i en vrå och såg, utan att själv bli sedd, de båda fruntimren gå förbi, åtföljda av två unga herrar.
Nere i teaterfarstun kom en liten betjänt fram till dem.
— Säg åt kusken att vänta utanför Café Anglais, sade Marguerite, vi gå dit till fots.
Några minuter senare såg jag, som strövade av och an på bulevarden, i ett av restaurangens fönster
