i att övervinna detta minne, ty jag hade förlorat Marguerite ur sikte allt sedan hennes avresa, och som jag redan sagt dig kände jag icke igen henne, då hon gick förbi mig i korridoren på Variétés.
Hon var beslöjad visserligen, men hur mycket beslöjad hon än varit två år förut, skulle jag icke behövt se henne för att känna igen henne — jag skulle anat henne.
Vilket icke hindrade, att jag fick hjärtklappning, när jag hörde, att det var hon, och de två år, som förflutit, utan att jag sett henne, samt de följder, som denna skilsmässa kunnat medföra, gingo upp i rök vid blotta fraset av hennes klänning.
8.
Men, fortsatte Armand efter en stunds tystnad, ehuru jag insåg, att jag alltjämt var förälskad, kände jag mig starkare än förr, och i min önskan att träffa Marguerite blandade sig också ett begär att visa henne, att jag blivit henne överlägsen.
Vilka utvägar finner icke hjärtat och vilka skäl ger det sig icke för att komma dit det vill!
Också kunde jag icke stanna länge i korridorerna, utan återvände till min plats i orkestern, i det jag kastade en hastig blick över salongen för att se i vilken loge hon satt.
Hon var i en parkettavantscen och alldeles ensam. Som jag redan sagt dig, var hon förändrad, och jag återfann icke det förra likgiltiga småleendet på hennes läppar. Hon hade lidit, och hon led fortfarande.
Fastän man redan var i april, var hon ännu vinterklädd och insvept i sammet.
Jag betraktade henne så envist, att min blick ådrog sig hennes.
