Hon granskade mig några ögonblick, tog sin kikare för att bättre kunna se mig och trodde sig sannolikt känna igen mig utan att precis kunna säga vem jag var, ty då hon lade bort kikaren, flög ett leende, denna kvinnornas förtjusande hälsning, över hennes läppar, som ett svar på den hälsning, hon tycktes vänta av mig. Men jag besvarade det icke, liksom för att skaffa mig övertag över henne och låtsas ha glömt, när hon kom ihåg.
Hon trodde, att hon misstagit sig, och vände bort huvudet.
Ridån gick upp.
Jag har många gånger sett Marguerite på teatern, men aldrig har jag sett henne ägna minsta uppmärksamhet åt vad som spelades.
Vad mig beträffar, intresserade föreställningen mig också högst litet, och jag sysselsatte mig endast med henne, men ansträngde mig därunder på allt sätt för att hon icke skulle märka det.
Jag såg henne sålunda utbyta blickar med den, som satt i logen mitt emot henne, och då jag vände mina ögon ditåt, upptäckte jag ett fruntimmer, som jag kände ganska väl.
Det var en för detta kurtisan, som försökt gå in vid teatern, och som då detta misslyckats slagit sig på handel och övertagit en modeaffär, räknande på sina förbindelser med Paris' eleganta halvdamer.
Jag såg i henne ett medel att sammanträffa med Marguerite och begagnade ett ögonblick, då hon såg åt mitt håll, att tillvinka henne ett god afton.
Vad jag förutsett inträffade — hon bjöd mig upp i sin loge.
Prudence Duvernoy, så ljöd modehandlerskans vackra namn, var en av dessa korpulenta fyrtio års kvinnor, med vilka man icke behöver gå särdeles diplomatiskt till väga för att locka ur dem, vad man vill veta, i synnerhet när detta är så enkelt, som det jag hade att fråga henne om.
