flera runda mössor än plymprydda hattar och flera nötta rockar än eleganta helkostymer; man pratade om allt, om dramatisk konst och stekt potatis, om pjäserna på Gymnase och tårtorna på Gymnase. Men när denna kvinna visade sig på tröskeln, då var det, som om hon med en enda blick ur sina vackra ögon upplyst allt detta grovkorniga och simpla. Hon vidrörde med foten det smutsiga golvet på samma sätt, som om hon skulle gått över gatan en regnig dag; hon lyfte instinktmässigt på sin klänningskjol för att icke snudda vid det torkade smutslagret och utan tanke på att visa oss — vad skulle det tjäna till? — sin välskodda fot och det runda smalbenet, inneslutet i en genombruten silkesstrumpa. Hela hennes dräkt harmonierade med den smidiga, ungdomliga gestalten, och det en smula bleka ansiktets fina oval svarade mot det behag, hon spred omkring sig likt en utsökt parfym.
Hon trädde alltså in; med högburet huvud skred hon fram genom den häpna hopen, och vi blevo mycket förvånade, Liszt och jag, då hon helt förtroligt kom och satte sig på samma bänk som vi, ty ingendera av oss hade någonsin talat med henne. Hon var en spirituell kvinna med takt och smak, och hon vände sig genast till den store konstnären, sägande, att hon nyligen hört honom, och att han kommit henne att drömma. Och han, likt ett av dessa känsliga instrunsent, som återljuda för majvindens första fläkt, han lyssnade med spänd uppmärksamhet till detta vackra, idérika språk, till denna klara stämma, på en gång vältalig och drömmande. Med den underbara instinkt, han besitter, och sin stora vana att umgås både i de högsta officiella och de högsta konstnärliga kretsar, frågade han sig, vem hon var, denna kvinna, som uppträdde så förtroligt och så värdigt, som först tilltalat honom och dock efter de första orden bemötte honom med en
