Jag passade på, när hon åter började sitt ögonspråk med Marguerite, och frågade henne:
— Vem är det, ni ser på?
— Marguerite Gautier.
— Känner ni henne?
— Ja, jag är hennes modist, och hon är min granne.
— Ni bor alltså på rue d'Antin?
— N:r 7. Fönstret i hennes toalettrum vetter åt fönstret i mitt.
— Hon lär ju vara förtjusande?
— Ni känner henne då inte?
— Nej, men jag skulle gärna vilja lära känna henne.
— Vill ni, jag skall säga åt henne att komma hit till oss?
— Nej, jag vill hellre, att ni presenterar mig för henne.
— Hos henne?
— Ja.
— Det är svårare.
— Varför det?
— Därför att det är en gammal, mycket svartsjuk hertig, som beskyddar henne.
— Beskyddar låter bra.
— Ja, just beskyddar, återtog Prudence. Det skulle allt falla sig svårt för den stackars gubben att vara hennes älskare.
Prudence berättade mig därpå, hur Marguerite gjort hertigens bekantskap i Bagnéres.
— Det är då därför, hon är ensam här? fortsatte jag.
— Just precis.
— Men vem skall följa henne hem?
— Han.
— Han kommer då och hämtar henne?
— Om ett ögonblick.
— Och vem skall följa er?
