Jag skulle velat ge tio år av mitt liv för att vara i gubbens ställe.
När de kommo ut på bulevarden, hjälpte han henne upp i en öppen vagn, som han själv körde, och de ilade bort, dragna av två präktiga hästar.
Vi gingo in i Prudences loge.
När pjäsen var slut, togo vi en vanlig droska, som förde oss till rue d'Antin n:r 7. Vid porten bjöd Prudence oss att stiga med henne upp och bese hennes affärslokal, varöver hon tycktes vara mycket stolt. Du kan tänka dig, med vilken iver jag antog förslaget.
Det föreföll mig, som om jag småningom närmade mig Marguerite, och jag hade snart återfört samtalet på henne.
— Är den gamle hertigen hos er granne? frågade jag Prudence.
— Nej då; hon är nog ensam.
— Hon måste ha ohyggligt tråkigt, sade Gaston.
— Vi tillbringa nästan alla våra kvällar tillsammans, eller också ropar hon på mig, när hon kommer hem. Hon lägger sig aldrig före klockan tu på morgonen. Hon kan icke sova förr.
— Varför det?
— Därför att hon är bröstsjuk och nästan ständigt plågas av feber.
— Har hon inga älskare? frågade jag.
— Jag ser aldrig någon stanna, när jag går; men jag svarar icke för, att det icke kommer någon, när jag gått. Ibland om kvällarna träffar jag hos henne en viss greve N…, som tror sig befordra sina intressen genom att komma på visit klockan elva och skicka henne juveler, så mycket hon vill ha, men hon kan icke tåla honom. Hon gör orätt, ty han är duktigt rik. Det är förgäves, att jag litet emellanåt säger åt henne: Mitt kära barn, det är just rätte mannen för er! Hon, som annars brukar lyssna till mig, hon vänder mig bara ryggen